Read Love Circle Blog.

Asar och Alfer

Asarna red över regnbågsbron med frostvita vapen,
skymtade fjärran i Järnskogsmörkret drypande odjursgapen.
Svärden klang och lyste, när jättars namn hördes.
Rösternas genljud, hovarnas dån långt i rymden fördes.

Alferna gick i spirande gräs mjukt på smidiga fötter.
Träd sprang i blom, när alferna steg lätt över knotiga rötter.
Jordriket gladde sig, groende vår drog in,
majnatten lyste vit av alfers vita skinn.

Asar och alfer drog till ting och delade jordens makt.
Asarna satt som huggna stoder, tunga av urtidsprakt.
Alferna gled som skuggor - de vankar som de vill -
skuggor av allt som inte finns men en gång kan bli till.

Asar och alfer rådslog och delade jorden så:
åt asar allt som en hand kan ta och allt ett ord kan nå,
åt asar allt som är talat och all den tid som flytt -
åt alfer det som sedan är kvar: allt namnlöst nytt.

Asar och alfer rådslog och delade människors ätt:
åt asar dem som håller fast vid fädernas ärvda rätt,
hövdingar och krigare och alla offerpräster
och alla som ber i tempel - från öster till väster.

Asar och alfer rådslog och delade människors släkt:
åt alfer dem som lyder blint en dag som än ej bräckt,
alla som blotar i skogen och fädernas lag ej stöder
och alla som växer som vilda träd - alla, från norr till söder.

Så de rådde, och så det blev. Så styr de jordens ring.
Asarna rår över lösen i strid och synliga tecken och ting.
Men alferna styr de tingen som aldrig ett namn har haft,
och allt vad de har och allt vad de ger är fruktbarhetens kraft.

Dikt av Karin Boye

Webdesign © Vetteljus.
Face by Outlaw Design.