Hamlet till Ofelia
(Ur Hamlet)

"Att vara eller icke vara – frågan betyder:
är det modigast att tåla ett vidrigt ödes hugg och pilar,
eller att ta till vapen mot ett hav av plågor och dräpa dem beslutsamt?
Att få dö – att sova, inte mer,
och tro att sömnen gör slut på hjärtats värk,
de slag och stötar som köttet fått till sin arvedel
– det vore ett slut, en nåd att stilla bedja om.

Att dö, att sova, sova, kanske drömma
– ja, det är stötestenen!
Vilka drömmar ger dödens sömn
när vi har kastat av oss allt jäkt,
och kapat livets ankartross?
Den tanken hejdar oss,
och det är den som gör eländighetens liv så långt.

Vem skulle tåla världens gisseldrag, tyrannens övergrepp,
den stoltes fräckhet, fröaktad kärleks pina, lagens tröghet,
ett hutlöst ämbetsvälde och de sparkar odågan ger den tåliga förtjänsten?
– Vem tålde livet om han kunde göra sig kvitt allt detta med en dolk?
Vem skulle dra på bördorna och stöna och svettas under livets ok,
om inte vi fruktade för något efter döden,
det oupptäckta landet från vars gräns ingen har återvänt?

Det lamslår viljan, och hellre bär vi våra vanda plågor
än flyr till andra som vi inte känner.
Den inre rösten gör oss alla fega.
Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över,
och företag av högsta vikt och flykt kan falla platt och mista namnet handling.
Se där! Ofelia, den fagra!
– Nymf, inneslut min synd i dina böner!"

Länk till detta Dikt-kort:
http://vetteljus.se/dikt/cards/card02.html

Gästbok:
Skriv - Läs