Valborgsnatt
Sent omsider står jag vid ödenas berg.
Runtomkring som ovädersmoln
skockar sig formlösa väsen,
skymningsdjur, svartvingade,
fosforögda.
Stannar jag? Går jag?
Vägen ligger mörk.
Stannar jag fredlig här
vid foten av berget,
då rör mig ingen.
Lugn kan jag se deras kamp
som en dimmans lek i luften,
själv blott ett vilset öga.
Men går jag, går jag,
då vet jag ingenting mer.
För den som tar de stegen
blir livet saga.
Själv eld skall jag rida
på ringlande eldormar.
Själv vind skall jag flyga
på vingade vinddrakar.
Själv intet, själv förlorad i stormen
slungas jag död eller levande fram,
ett öde framtidstungt.
Dikt av Karin Boye
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
