En Fader Med Sin Son

Molnstrimmig måne dallrar i blank och svartnande sjö.
Syrsorna klippa sömnigt i ängens nyslagna hö.
Skymningens gråa aska faller på utbränd dag.
Vi gå längs den steniga stranden min lille son och jag.

Han tittar, pekar och pratar och snubblar ibland på en sten.
Jag kramar smeksamt hans näve, liten och solbrynt och len.
Sin friska barnaförundran frågar han aldrig trött.
Jag går i avlägsna tankar och svarar helt förstrött.

Hur länge får jag hålla din lilla näve så här
och skydda dig och stödja och vaka vart vägen bär?
Jag undrar blott hur länge jag får vara i ditt behag.
Du växer och går ifrån mig alltmer för varje dag.

Din vilja skall styvna trotsigt, du skall gömma dig gosseblyg.
Våra ögon skola skiljas, din själ skall spira i smyg.
Med dunkla, brännande känslor skall du i hemlighet gå.
Och jag måste stå vid sidan och hjälplöst blott se på.

Min son, om du blott visste vad över din säng jag drömt.
Dina första vita sockor i skrivbordslådan jag gömt.
De små, små, mjuka sockor bli stora, hårda skor,
som trampa sig väg i världen och trampa far och mor.

Det måste bäras och tålas, fast det är tungt och svårt.
Din lilla hand skall lossna ur min, fast jag håller så hårt.
Du går ju ändå ifrån mig, vem hejdar växandets fart?
- Nu skynda vi på, min gosse, vi äro hemma snart!

~ Dikt av Erik Lindorm ~

Grattis på födelsedagen

Harald Jeremias