Nu löser solen sitt blonda hår
i den första gryningens timma
och breder det ut över markens vår
där tusende blommor glimma.
Hon väter det tankfullt i svalkande dagg,
i blommornas fuktiga gömmen,
hon lossar det varligt från rosornas tagg,
men tveksamt, förströdd, som i drömmen.
Hon låter det smeka skog och äng,
hon låter det fara för vinden.
Nu smeker det barnen i deras säng
och de gamla på skrovliga kinden.
Men hennes tanke är borta från alla
vad kan denna glädje väl båta?
Hon drömmer bland stjärnor som tusenfalt
förstora det levandes gåta.
Hon löser sitt hår och breder det ut
i morgonens saliga timma
och drömmer bland världar som gått förut
och nya som längtande glimma.
