Hur Kan Förtröstan Leva?
Omkring oss störtar allt,
och mer skall störta,
tills ingen sten är kvar
för att stödja vår fot.
Hur kan du ännu tro,
som inget har att tro på?
Hur kan förtröstan leva
så utan all rot?
Är den själv rot?
Är den själv fröet,
och växer själva världsträdet
fram ur den?
Då är vårt öde lagt
hos tystlåtna hjärtan.
För deras stillhets skull
kan det dagas igen.
För deras helhets skull
kan kaos blomma
av undrens makt - som tiger
men vill bli trodd.
Allt kan slås sönder.
På nytt skall det läkas,
så länge den är levande,
vår innersta grodd.
Kom, allt som växer helt
och genomskinligt självklart,
till oss, vi som räknar
och är på vår vakt,
och lär oss, att den dagen
vi slutar räkna,
den är vårt livs fullbordan
och vår framtidsmakt!
Dikt av Karin Boye
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
