Vandraren
Säg mig, dis från Kunskapsbrunnarna,
finns det väl ting att visa mig här?
Svindel griper mig, skratt och skrämsel.
Luften har stigar som bär!
Ensam med dig, du örnögda,
vandrar jag långt, så långt ut,
frusna vägar, klirrande vägar
utan ett mål eller slut.
Alla heliga kärleksdagar
känner sin kväll och sin ensamhet.
Trogen väntar i kvällsljuset
du, som spejar och vet.
Allt jag möter lämnar jag åter.
Dis, du läker brinnande sår.
Klirrande vägar, klirrande vägar
glad med dig jag går.
Följ mig fram genom livsdagarna,
lär mig säga vid mörkrets dörr:
"Intet visste jag, litet vet jag -
mer dock än förr!"
Dikt av Karin Boye
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
