|
Vårnatt
Violernas doft förnimmer
jag ännu en liten stund,
men slocknat har kvällens skimmer
i barndomens vårlökslund.
Än sprudlar en koltraststämma.
Snart sjunker den också hän.
I natt får jag sova hemma
i hägnet av stilla trän,
som stjärnorna blixtra över
med magiska teckens ljus.
Den ro, som mitt hjärta söver
är ron i min moders hus.
Det är, som jag blivit tagen
till ursprunget fjärranfrån
och sover mot morgondagen
som skogar och späda strån
och anar att våren spritter
i grenarnas dunkla fång
och darrar i gryningsglitter
och jublar i fågelsång.
Nu dröjer den vind, som jagar
en oro, som ej förgår
i färglösa mannadagar
och tvivlande mannaår.
Nu sjunker mitt strida väsen
den drömlösa ron emot
och känner som gräsen
i mullen sin rot.
Dikt av Gunnar M Silfverstolpe
Ett eldig hälsning från Kaninen i Norrland:
Valborgseld från LenaMarie:
|