|
Vem är Oden?
En nordisk gestalt som figurerar i sagorna dels som en immigrerande jordisk potentat,
dels som skapargud. Han är emellertid utrustad med övernaturliga gåvor i båda
fallen. Snorre Sturlason beskriver honom i Ynglingasagan närmast som en ond trollkarl som var
fager att skåda för sina vänner men fasaväckande för sina fiender,
ty han kunde byta gestalt och utseende som han ville och kunde även skicka ut sin själ till
fjärran land i skepnad av en fågel, en fisk, en orm eller något annat djur, och under tiden
låg hans mänskliga kropp som död.
Han kunde släcka eld och stilla sjögång och vända vinden med ett ord. Han kunde
förutse framtiden och sända lycka eller olycka till andra människor, och allt vad han sade
tycktes snillrikt och sant, och dessutom sades det alltid på vers. Enligt Snorres Edda bodde
Oden i Valhall, som väl är att uppfatta som en himmelsk boning fast den hade både väggar och tak,
ståtligt dekorerade på insidan med spjutskaft och gyllene sköldar. Salen hade femhundrafyrtio
dörrar, och genom varje kunde åttahundra man i bredd marschera in. Själv vistades Oden mest
i tornet Lidskjalv varifrån han hade utsikt över all världen, och på hans axlar satt korparna
Hugin och Munin och viskade nyheter i hans öron, ty de flög ut var morgon och såg efter vad som
hände i det fördolda dit hans utsikt var skymd. Han höll även andra husdjur, först och främst
hästen Sleipner, som hade åtta fötter och var bäst av alla hästar i världen, och med rätterna
på sitt bord matade han två vargar som hette Gere och Freke, ty själv behövde han ingen mat.
Han hade ett spjut vid namn Gungner som genomträngde allt, och till hans dyrgripar hörde vidare
den gyllene armringen Draupner, som ynglade av sig åtta andra likadana ringar var nionde natt.
Oden hade många namn: han hette Gångtrött och Gagnråd, Grimer och Slokhatt, Härfader, Hniknarr,
Allfader, Atrithr och Gråskägg och gjorde i olika sammanhang skäl för dess namn. Han var klädd i
mörkblå mantel och hatt med hängande brätten som dolde att han var enögd. Sitt ena öga hade han
nämligen pantsatt i Mimers brunn för att få del av kunskapen om allt som hade hänt och skulle
hända i världen. Oden var uppenbarligen mest en dödsgud. I Valhall tog han gästfritt emot alla
som fallit i strid och förestod deras fortsatta kämpalekar, vilka förskaffade dem namnet einhärjar,
ty de kämpade evinnerligen man mot man. Men Oden deltog också i de levandes krig och bestämde vem
som skulle segra, och hans kvinnliga medhjälpare som kallas valkyrior red fram i stridslarmet
över jordiska fältslag för att utpeka vilka som skulle falla och visa dessa vägen till Valhall.
Överhuvudtaget var Oden en gud som togs på allvar av de troende, och myterna om hans leverne
är därför inte många. En märkvärdig berättelse hos Snorre Sturlason förtäljer hurusom Oden under
namnet Bölverk stal skaldekonstens dryck, men Snorre var kristen och föga andäktig gentemot Oden.
Källhänsvisning: Stora Mytologiska Uppslagsboken, Hexikon
|
