|
Det som skrivs här blir så nära det går att hitta
sanningen om vad som drev Oden till svek och lögner. Genom att granska
Hels motiv och agerande och slå ihop det med Odens egna handlingar
under nära ett år efter Freja flytt landet kan man nog säga att
en relativt klar bild av vad som verkligen försiggick kommer fram.
Precis som i många sjuka relationer föredrog Oden och Hel att tro
på varandras lögner, framför att se sanningen. Men det finns
mer bakom, som Hel absolut inte ville veta något om, för hennes
fantasibild var den lögn hon skapat tillsammans med Oden. Den sanningen
kände dock Oden till och det var den vetskapen som fick honom att splittras
i två olika gudomar - Balder den ljuse och Loke den mörke. Hur det gick för
Balder och vem som Oden till slut endast gav utrymme för vet inte ens jag,
men sagan slutar på ett ställe och kanske fortsätter på något annat, någon
annanstans.
Min saga börjar mitt i där Oden tror att Freja drivit med skvaller och förtal.
Att han fått för sig detta var Hels onda verk. Hon hade samtalat med Freja och
vad där sas kunde hon vrida som hon ville och använda emot Freja. Oden hade nu
anfäktats av Loke och kunde inte tänka klart med alla hans paranoida och
mindervärdiga känslor. Om Oden förstått att Hel var en av Lokes egna avkommor
och inte alls att lita på hade han måhända tagit sig i kragen och försökt lyssna
på logik och sitt hjärta, dvs tagit råd från sin gode son Balder, hans allra bästa
och finaste sida. Men all skuld som välde över honom blockerade varje försök från
Balder att göra sig hörd och Loke och Hel slog rapt ihjäl grabben och gömde liket
bak i en sällan använd garderob. Med Balder borta blev Oden helt övertygad om
att Hels motiv var att skydda honom mot en otrolig ondska. Hennes ord var som
balsam på hans dåliga samvete och med hennes ord ringande i huvudet skickade han
Loke att hota och trakassera Freja, för nu var han offret och hon en ond demon.
Allt efter Hels instruktioner. Hel har liksom Loke bara en mörk sida och inget
ljus kan riktigt nå fram. Det finns såna vi gärna säger att det är ingen hemma hos
och i deras fall stämde det. Det fanns inget ljus hemma hos nån av dem, bara ett
totalt mörker fullt av demoner och läskiga odjur som kan tänkas överfalla dem från
alla mörka hörn. Det var deras egna fantasier, men i deras huvuden var dessa verkliga.
Därför slog de ihjäl den genomgoda Balder, liksom Hel en gång i tidens begynnelse
mördat sin goda sida. Det var innan hon blev Hel, ty då var hon en hel varelse,
men sen hon återföddes på jorden i sin nuvarande skepnad fanns bara underjordens
mörker kvar i henne. Vad hon inte visste då var att för att återfå hela sin själ
skulle hon få offra det käraste hon hade. Men det är så vår resa här på jorden är.
Första gången Frej och Freja träffade Oden var en ljuvlig sommarafton två år
in på det sista årtiondet före det andra årtusendet. Under alla år
som följde hade Freja knappt sagt mer än ett par ord till Oden, medan Frej
ofta umgicks både aftnar och helger med honom. Det enda längre samtal Freja hade
skedde strax innan hon talade med Hel. Det samtal Hel sedan använde emot henne,
då ingen annan än de två hört det och Hel kunde ta information därifrån
och utnyttja som hon behagade, då hon saknade den godhet hennes ljusa sida hade haft.
Utan den saknar vi alla heder och samvete; vi blir egennyttiga och egenkära och hänger oss
åt manipulationer av vår omgivning för att vinna små meningslösa segrar,
vi i vår enfald tror har enorm betydelse. Freja hade i ett par års tid innan dessa
samtal hjälpt till med att sprida ordet om Odens smedja över världen för att hans
smedja skulle blomstra och få uppdrag. Det mesta av all korrespondans gick mellan Oden och Frej.
Detta fick blodet att svalla i den fullblodsvalkyria Freja dolt i sin barm.
Hon hade bara någon enstaka gång fått Oden att nedlåta sig att besvara
en förfrågan mer direkt och detta fann hon märkligt. Hel i sin tur överhuvudtaget
inte låtsades om att Freja existerade och bjöd till gästabud med Frejas grannar inbjudna
och förordade att Frej var alltid välkommen, men aldrig Freja. Eftersom Freja aldrig haft
något otalt med varken den ena eller den andra fann hon hela deras tillvägagångsätt
ytterst märkligt. Oden hade en gång plötsligt yttrat till Freja i enrum att hon måste
hålla kontakten med honom. Allt hängde på det, hade han andmäktigt viskat fram innan
de blev avbrutna. Till Frej hade han strax efter gjort en vågad förfrågan och bett om att
få eskortera Freja själv till nästa bal i Valhall, då Frej skulle vara upptagen på
annat håll. Allt om den frågan hade fallit Frej i glömskan strax efter och han mindes ingenting.
Detta föreföll Freja ytterst märkligt, ty hur kan man glömma något så avvikande
uppförande från en nära vän? När hon påtalade det för Frej hade han sagt
att hon ljög och omgående tagit sig bort till Oden och stannat där över natten.
Följande morgon hade han ursinnigt återigen anklagat Freja för att ljuga och svurit att
Oden var en hederns man som aldrig skulle suckta efter att gå på bal med Freja.
När Freja hörde att Oden lagt hela skulden på henne bröt hon ihop och bad Frej lämna henne.
Hon ville inte längre ha en man som inte hon visste litade på henne. Någon som lämnade henne
en hel natt bara för att lyssna på lögner om henne från någon som försöker
förföra henne med söta ord när Frej tittar bort. Trots att Frej visste att ingen mö i hela
världen någonsin kunnat motstå den alltid lika charmerande och självsäkre Oden ville han
inte tro att denne fann hans trista Freja minsta attraktiv. Han hade efter alla år med sin kärleksgudinna
glömt att han själv en gång varit förhäxad av hennes magi och skönhet. Nu såg
han henne bara som en modersgudinna och all magi hade bleknat. Därför tyckte han att det var lika bra att
slippa ha en så falsk fru, som ljuger om hans vänner, och gick med på att lämna henne. Men tiden
har ett sätt att få även en dåre att fånga sitt förnuft och en dag förstod han
sanningen. Han hade varit så förförd själv - så förblindad av sin kärlek till
den storslagne guden - att han missat det självklara. Nu mindes Frej att han var kärleksguden och att hans
Freja inte bara var skön, utan att hon också var bärare av livskraften, som är den yttersta
sanningen. Med den nya syn han fått såg han att Oden betedde sig konstigt, även om han inte
förstod att det var för att hans son Balder - som fortfarande levde då - och hans skugga Loke alltid
grälade i bakgrunden. Balder ville att Oden skulle leva ut sin kärlek till allt och alla, men Loke hindrade
honom och fick Oden att tveka och börja misstro alla som älskade honom. Det var denna kamp mellan kärlek
och ondska som alltid plågat Oden och som gjort att han inte kunde umgås med såna som Freja på
ett normalt vis. Till Hel hade han ju sagt, fick Freja veta senare från Hel, att han alltid funnit Freja obehaglig.
Att känna kärlek kan alltid vara obehagligt för någon som lärt sig frukta den rena, äkta
kärleken. Den där vi öppnar vårt hjärta för varandra och utan baktankar kan dela med oss
av våra liv och väsen. I och med att Frej återfann sitt minne och den trans han varit under
försvann blommade hans kärlek för Freja upp och hon insåg att hon kanske trots allt kunde lita
på honom. Men hon hade en gång hört honom samtala med någon och Frej avslöjade aldrig med
vem det var. Det som sas var dock om Freja och samtalet hade sårat henne djupt. Därför erkände
hon för Frej att hennes tilltro och kärlek till honom aldrig helt skulle bli detsamma efter hans svek,
men hon skulle ialla fall älska honom tillräckligt, om det nu var allt han önskade sig. Hon skulle
aldrig mer älska honom fullkomligt. Och det löftet höll hon för Frej avslöjade aldrig med
vem han talat med och Freja ville aldrig mer träffa någon av hans vänner, då hon inte visste
vem av dem han talat med. Hon kunde bara hoppas att det var med Tor, den gladlynte och modige krigaren, då
han aldrig lät sig bekymras över andras gnäll och alltid gjorde sina egna bedömningar av folk.
Och Freja hade all förtroende för Tor, då han var den ende som hjälpte dem med den långa
flytt de senare i historian företog.
Det gick nära två år efter den natten då Frej stannat borta hos Oden och under den tiden såg inte Freja
till Oden en enda gång. Hon såg Hel borta i grannhuset en dag, men tänkte inte närmare på det. Om det
inte varit för att hustrun där alltid varit ett god vän och efter Hels besök började bete sig allt
märkligare. Freja ville inte bli paranoid och tro det värsta så hon lät saken bero. Måhända var bara
fruntimret bekymrat för andra ting, som inte alls rörde Freja, och bara genom ren oartighet lät det
gå ut över henne genom att inte hälsa och gratulera och annat strunt vi gör med våra vänner och grannar.
Frej fick en viktig befattning på en plats långt borta och när de två åren nästan gått hade han redan
varit borta i ett halvår. Han kom hem igen så ofta han hann. En gång när han var hemkommen fick han
hastigt påhälsning av Oden. Denne ville inte träffa Freja, utan var nogsam att bara kontakta Frej.
Då de nu svurit att dela viktiga ting som angick bägge och att framförallt Frej inte längre
skulle dölja saker, berättade han för Freja vad som sagts. Att löftet främst gällt Frej var för han var
den tyste och hemlighetsfulle av dem, medan Freja aldrig varit den som kunnat dölja någonting, utan alltid
naivt berättat allt som hänt henne varje dag. Frej hade till och med kallat Freja inbillningssjuk en gång
när hon snubblat på en av hans hemligheter och råkat gissa helt rätt. Det hade fått henne att må mycket
dåligt, då hela hennes väsen alltid varit inkopplat på gudarnas allvetande våglängd och hon alltid kunnat
se bortanför det synliga. Då hade hon börjat tvivla på sin egen gudomlighet och förlorat sin gnistrande
magi. Efter natten hos Oden och alla svek hade läxan lärts att lögner gör illa de man älskar och Frejs
då så oskyldiga lögn hade fått Freja att gå vilse bland tvivel på sig själv. Mot sin tidigare vana berättade
nu Frej vad Oden sagt och att han bara visat intresse att få veta saker om Freja. Utan sin trans såg nu Frej
att detta var verkligheten och han blev till slut övertygad att allt Freja sagt var sant. Varför skulle annars
Oden, som inte kontaktat Frej på halvannat år, bara talat om Freja när han till slut tog kontakt? Någonting
stämde inte och Frej kände ett växande obehag. Ett obehag som förlänge sen hos Freja växt till sig och blivit
ett illamående på gränsen till kräksjuka. Varje gång Frej åkt upp till Odens ställe hade hon nästan spytt
av äckel, för hon var aldrig välkommen dit och ändå åkte Frej som om detta var helt i sin ordning. Men nu
hade Frej fått nog och äntligen sett att hans egen förtrollning av Valhallas vackra salar, av Odens
mäktighet och Hels förrädiska skönhet bara varit av ondo för honom själv och hans eget hus.
I ett brev bröts så deras kontakt och Freja, som skrev, bad Oden att aldrig mer kontakta dem.
Freja, som skrivit många meddelanden under dessa två år i samband främst med smedjan,
men även för andra saker som kunde vara av intresse, förväntade sig att han skulle kasta
den noten som han tycktes kasta allt hon skickat. Till hennes förvåning tar då Oden direktkontakt med henne.
Något han inte gjort sen den ödesdigra dagen för två år sen då han sagt henne hur viktig hon var för honom
och bett Frej att få ta henne till balen. Om Hel tänkts vara med på balen hade Oden inte behövt förneka
allt efteråt, som han gjort, varför Freja förstått att han dolde någonting och att denna lögn hade fått
honom att frysa ut henne och behandla henne som luft. Nu tog han alltså till slut kontakt och det han sa
bara bekräftade allt Freja redan vetat sen allra första stund. Mellan dem fanns något speciellt, som kunde
ha utvecklat sig till en kär vänskap, men Odens kluvenhet mellan Balders fantasier och Lokes paranoia stod
ivägen. Därför kunde inte heller Oden nu finna tröst i en vänskap med Freja, då det var hennes fysiska
kärlek han eftertraktat sen första stund. Detta erkände han och mycken annan fager ting. Han svor sin trohet
och gav löften fritt, ty ingenting stod ivägen för hans och Frejas kärlek om hon blott lämnade Frej och blev
Odens gemål. Då Freja tveksamt frågade om Odens egen maka blev han vag och menade att där inte fanns något
mer att hämta. Om olustigt varit känslan Freja haft förut, var detta som att dras med i en dåres allra mest
magiska fantasier och för en stund svindlade hennes huvud och hon trodde nästan att hon kunde flyga. För om
det han sa var möjligt var allting möjligt. Men hon anade att det var Balder som fört Odens talan, ty han
hade varit alltför söt, alltför optimistisk och alltför övertygande, som bara en underbar ljusvarelse som
Balder kan. Han som liksom allas Kristus lyser av kärlek och ljus och som du bara måste älska och följa
vart han än tar dig. Freja visste ju från Frej hur hypnotisk och övertygande Oden kunde vara. Hur han kunde
trollbinda vem som helst så hon lugnade sig och försökte tänka logiskt, hur svårt den är var. Hennes
hjärta ville nu bara följa drömmen som en fjäril ut genom fönstret, bort, bort, bort, dit inga sorger är.
Det var här hon försökte kontakta Oden för att se om han varit vid sina sinnes när han lovat allt och lite till,
men det var då hon fick kontakt med Hel. Från Hel fick hon veta att denna legat svårt sjuk och precis på
dagen kommit på benen igen. Av Hel fick hon veta att Oden aldrig tålt henne och att Hel och Oden bara tyckte
om Frej, medan Freja var en ytterst obehaglig varelse i deras tycke. Hel gjorde helt klart att de båda avskydde Freja,
men kunde inte ange annat skäl än att hon var just obehaglig, och att det hade varit i hennes ögon ett tillräckligt
skäl att bete sig ytterligt kränkande mot henne. Freja blev trots Hels hårda ord medlidsam med henne och ville hjälpa
och trösta, då hon förstod att hon var en bedragen maka. Hon bestämde sig då för att det var bäst
att inte ta någon mer kontakt med Oden och bad Hel kasta en liten not hon överskickat, oläst. Hel svor att kasta noten
och att stryka ett streck över hela historien, trots att det innebar att Frej ej längre skulle vara gäst i Valhall,
då Freja ej var välkommen.
Det var efter detta samtal som Hel ljög för Oden om Frejas verkliga budskap och istället använde
vad hon sagt för att utmåla henne som ett monster. Noten hon lovat kasta förfalskade hon och Oden blev så
övertagen av Loke att denne och Hel hade ihjäl den gode Balder. Sen den dagen har ingen hört om honom hemma
hos Frej och Freja, men måhända återuppstod han och hjälpte sin far Oden att hålla tillbaka
Lokes vanvett. Om det vet jag ingenting. Vad jag kan berätta om är vad den helt demonbesatte guden lät
hälsa Frej, med hotelser och skrik från Hel i bakgrunden. Han hade besökt furiorna och bett dem skada Frej
och Frejas barn. Han lovade också att kasta Freja ner från stupet om hon någonsin igen talade med Hel
om någonting. Hans hotelse osade helvete och svavel och det fanns inte minsta kärleksfullhet eller spår
av den söte Balder mer. Att han blivit mördad förstod då både Frej och Freja och de skyndade
på sin stora flytt, som de länge planerat. Strax efter började otäcka saker hända hos Freja.
Frej, som oftast var tvungen att utföra sina åtagande många färder bort kunde inte vakta sin
älskade Freja och deras små barn. En natt hade det varit inbrott hemma i Frejas egen kammare
och någon hade stulit hennes dagbok och lagt ut en nidbild på hennes bädd, som klargjorde att
Freja hade torkat sig i röven innan hon skitit, vilket hon förstod var en plump metafor för
att hon samtalat med Hel. Freja hade bara berört allmänna ting, medan Hel förolämpat henne och
avslöjat att Oden också hade för vana att misshedra hennes namn, varför hon förstod att det var
Hels löftesbrott och vanhelgande av den privata not skickad åt hennes make, som låg bakom vreden.
Saker som var i hennes ögon inte hennes görande, utan Hels. Freja, som är en både kärleksfull
och klok gudinna, hade dock gjort en likadan till bok hon gömt undan.
En tid senare fick Freja en hälsning i husets gästbok från en okänd gäst. När hon skulle
läsa dagen efter var hela gästboken stulen. Med hjälp av sin kära Fulla återfann hon boken,
som klottrats ner med orden bajamaja för att visa hur full av skit förövaren tyckte Freja var.
Hon hittade då också den hemlige gästens andra lilla not, där han beklagade Odens skymfliga
beteende mot en så skön gudinna som Freja. Dock om hon blev glad över denna lilla tröst,
blev hon illavarslad att Oden vetat om gästens besök och försökt hindra henne att få budet.
Freja förstod att det var en av Odens egna som svikit sin herre för att ge sin dyrkan åt kärlekens
gudinna istället för den nu svage och förvillade halvblesyren Oden blivit. När Frejas hushåll
så till slut gav sig av hände det att hon la ut en förtrollning som gjorde att vemhelst som kom i kontakt
med hennes dagbok måste tala sanning. Då fick Freja veta genom sin magi att Oden hade dagboken och att han
aldrig kunde förlåta henne för att hon krossat hans hjärta. Genom drömmagi fick sedan Freja
reda på att Hel skulle snart, inom loppet av fyra år, överges av sin nu så patetiske make.
Hel skulle få ge upp den hon mest älskade för att få lära sig att leva i sanning och inte
i fantasier. När så de fyra åren lupit till sin ända skickade Freja ut sin kära jungfru
Fulla för att ta reda på om profetian uppfyllts eller om henne drömmagi bara sagt henne flosker.
Men drömmen var sann och Hels make och man var inte längre Oden, utan han hade som den svekfulle Loke han
blivit utan Balder även svikit henne och lämnat henne för en yngre och vackrare kvinna vid
namn Sigyn. Som jag skrev i början vet jag inte hur allting slutar, för denna saga skrivs varje dag i
alla våras liv och kanske du känner en Loke, en Balder och en kluven Oden, som inte vet om
han är ond eller god och aldrig lyckas balansera sina två sidor i en lycklig harmonisk förening.
Jag hoppas bara du kan det och att du inte tror att lögner leder till lycka.
(Detta är en historia som inte har med gamla sagor att göra.)
|
